Windhoek

Windhoek är Namibias huvudstad och kulturella, politiska och ekonomiska centrum med ca 350000 invånare. Staden är belägen i centrala höglandet på ca 1700 meters höjd över havet.

Anländer man med flyg så landar man på Hosea Kutako internationella flygplats öster om staden och har ca 40 minuter till centrum med bil. Här finner man en modern stad med nya byggnader med en del äldre inslag från den tyska kolonialtiden.

Sevärdheterna är inte så många och flertalet internationella besökare stannar kanske bara en dag eller två innan man reser vidare ut i landet på safari. De flesta hittar man vid eller kring Independence Avenue mitt i staden. Independence Museum är väl värt ett besök och ger en tankeväckande bild av kolonialismen och landets historia. Närbelägna Christus Kirche och Alte Feste är minnesmärken från den tyska tiden.

I centrum finns också stora och moderna shoppingcentra där det mesta kan hittas. Behöver man inhandla kläder och annan utrustning för sin safari så finner man det på Safariland i Gustav Voigt Centre. Namibia Craft Centre på en parallellgata till Independence erbjuder hantverk från olika delar av Namibia, en välsorterad bokhandel för alla åldrar, galleri och ett trevligt lite lunchcafé.

För den som vill se mer av staden och dess nära omgivningar erbjuder flera arrangörer olika paket: stadsrundtur, utflykt till en game lodge i stadens närhet, besök i Dan Viljoen Game Park 25 km utanför Windhoek, mm.

Swakopmund

Swakopmund kom till som införselhamn för den dåvarande tyska kolonin Sydvästafrika. Kusten är grund och oskyddad, men den mer lämpade Walvis Bay hölls av britterna och Lüderitz i söder lågt för avsides och hade dålig tillgång till färskvatten. För att underlätta transporterna anlade man en mer än 300 meter lång hamnpir och en smalspårig järnväg till Windhoek. Delar av piren finns kvar i renoverat skick idag med en liten restaurang och bar längst ut. Järnvägsstationen har också restaurerats och är nu casino och hotell.

Namibias kust präglas av Benguelaströmmen som för med sig kallt vatten upp från Antarktis. Det gör att klimatet i Swakopmund är betydligt svalare än längre in i landet och staden har därför blivit en populär semesterort för många namibier och även för sydafrikaner. Ett besök i Swakopmund med omgivningar ingår också i många av de rundresor i Namibia som erbjuds av olika arrangörer.

Staden har ett museum och ett marint akvarium. Till sevärdheterna hör också Kristall Galerie där man bland annat kan beskåda ett 14 ton stor bit av kvartskristall. Utbudet av aktiviteter i närområdet är stort. En halvdags båtutflykt på lagunen utanför Walvis Bay några mil längre söderut brukar vara populärt. Arrangören hämtar gästerna vid hotellet och under turen bjuds man på lokalt odlade ostron och annat gott med dryck därtill. Lagunen vid Walvis Bay är också ett eldorado för den fågelintresserade med flamingos och många andra arter, bl.a. flyttfåglar från vår del av världen vintertid. Är man intresserad av fiske så erbjuder flera arrangörer turer för både kust- och båtfiske med god chans att fånga bl.a. haj. En dryg timmes bilfärd norrut längs kusten ligger Cape Cross med en koloni av tiotusentals pälssälar. Namiböknen och kusten kan man se från luften på en flygtur och ökenlandskapet med dess extrema miljöer och speciella växt- och djurliv kan man få närkontakt med på en utflykt inåt landet.

Etosha

Etosha är med sitt rika djurliv ett av de förnämsta naturreservaten i Afrika. Med sina mer än 22000 km2 är parken betydligt större än vad kartan på Google maps visar och från början var den ännu mycket större.

Av ”Big 5” finns alla utom buffel i parken (elefant, noshörning, lejon och leopard). Det finns gott om elefanter och man har god chans få se noshörning. Av kattdjuren är lejon de vanligaste medan gepard och särskilt leopard kräver att man har mer tur. Parken har också gott om giraffer, zebror och olika slag av antiloper, bland annat oryx eller gemsbok som är Namibias nationaldjur.

Vegetationen domineras av lågvuxna mopaneträd- och buskar, en art som är tålig mot magra och salthaltiga (alkaliska) jordar. Nära en fjärdedel av Etosha upptas av Etosha Pan, en saltslätt bildad efter en länge sedan uttorkad sjö. Man anser att sjön fick sitt vatten från Kunenefloden i norr som sedan dess ändrat lopp efter förskjutningar i jordskorpan. Numera kan grunda vattensamlingar bara ses vissa år i samband med kraftiga regn då tusentals flamingoer dras till området för att häcka. Kring Et0sha Pan finns ett antal vattenhål dit djuren söker sig för att dricka.

Parken har fyra infarter. I söder kommer man in genom Anderson gate, som fått sitt namn efter svensken Charles John Anderson. I öster ligger den andra av de mer frekventerade infarterna – Lindequist gate. I väster finns Galton gate, benämnd efter Francis Galton som var resekamrat med Charles Anderson på tidiga upptäcktsresor i den här delen av Afrika.

Flera privata lodger finns utanför och nära parkens östra och särskilt dess södra del. Inne i parken finns några camper som drivs i statlig regi, varav de i Okaukuejo, Namutoni och Halali är de största. Här finns också campingplatser för den som vill tälta. Vid alla finns vattenhål som är belysta nattetid och dit djuren kommer för att dricka. Standarden på boende och särskilt mat brukar anses vara bättre på de privata lodgerna, men camperna i parken har fördelen att man kan vara tidigt och sent ute på game drive eftersom man befinner sig i parken, som är öppen från solens uppgång till dess nedgång.

Namiböknen

Namiböknen sträcker sig från norra delen av Sydafrika längs hela Namibias kust och ända in i södra Angola. Dess existens sammanhänger med Benguelaströmmen som för upp kallt vatten från Antarktis längs Afrikas östra kust. När vinden blåser in över land från kusten pressas den ned av den varmare luften över land och ger upphov till kustnära dimmor och dimmoln men väldigt sällan regn. Nederbörden i Namiböknen är i medeltal bara några enstaka millimeter per år.

De vackra sanddyner som man förknippar Namiböknen med finns i ”sandhavet” från Lüderitz i söder och norrut till Kuisebfloden söder om Swakopmund. Sanden hindras från att bilda dyner längre norrut av periodiska flöden i Kuiseb och kuststräckan norrut består i allt väsentligt av torra flacka grusslätter. Undantag utgör området lägst uppe i norr där landskapet är mer kuperat och där den sand som avsätts från havet har kunnat ge upphov till dyner, om än inte av samma mäktighet som längre ner i söder.

Större delen av Namiböknen ingår i Namib-Naukluft nationalpark. Det är Namibias största naturreservat, men bara en liten del är öppen för besökare. Den kanske mest kända är området kring Sossusvlei. För att komma dit kör man 60 km på en asfalterad väg som till stora delar följer sträckningen av den uttorkade Tsauchaub River med allt högre sanddyner på båda sidorna. Vid slutet av vägen finns en parkering och därifrån behöver man fyrhjulsdrift för att klara den sista halvmilen med bitvis mycket lös sand. Alternativt kan man vandra eller utnyttja någon av de ”shuttles” som betjänar turisterna.

Sanddynerna är några av de högsta i världen och många har egna namn. Dune 45 ligger längs vägen in till Sossusvlei och här stannar många för att se den fantastiska soluppgången över dynlandskapet. Vid Sossusvlei ligger Big Mama och Big Papa som är andra mycket fotograferade platser. Den mest berömda är ändå Dead Vlei som man når efter en halvtimmes vandring från Sossusvlei. Den och andra så kallade vlei i området är resultatet av extremt regnrika år i inlandet då Tsauchaub flödat och avsatt bottnar med slam i flacka, lågt liggande områden. Dead Vlei är numera avstängd från resten av Sossusvlei av sandbarriärer och de döda kameltornsträden som står spridda på slätten där är en rest från tider flera hundra år tillbaka.

Efter ett besök i Sossusvlei brukar många stanna vid närbelägna Sesriem Canyon. Det är en ca 30 meter djup ravin skapad av flodens erosion av den lösa berggrunden. Namnet kommer från de sex längder av rep som bosättarna måste använda för att kunna hämta upp vatten. Under torrtiden kan man gå ned i ravinen och göra en kort vandring i svalkan där nere.

Sossusvlei är ett av Namibias viktigaste turistmål och häromkring finns flera turistlodger och campingplatser, flertalet belägna utanför och på olika avstånd från infarten till parken. De flesta erbjuder guidade utflykter till Sossusvlei och vandringar i omgivningarna.

Lüderitz och Kolmanskop

I en av de blåsigaste och tidvis mest ogästvänliga delarna av Namibia ligger den lilla hamnstaden Lüderitz. Området förvärvades från den lokale Nama-hövdingen 1883 av tysken Heinrich Vogelsang som ombud för Adolf Lüderitz vars namn staden nu bär. Valfångst, säljakt, fiske, utvinning av guano samt handel var tidiga näringar. 1909 hittade man diamanter i öknen utanför staden och den följande diamantruschen gav tillväxt och befolkningsökning. Sinande fyndigheter och sjunkande priser efter första världskriget gjorde att den ekonomiska aktiviteten sjönk tillbaka till låg nivå.

I mörkt kapitel i stadens tidiga historia är Shark Island, där ett koncentrationsläger för fångar från upproren mot kolonialmakten inrättades i början av 1900-talet. Här hölls människor internerade och i tvångsarbete under fruktansvärda förhållanden och mellan 1000 och 3000 personer uppskattas ha dött mellan åren 1904 och 1907.

Under senare år har Lüderitz lanserats som turistmål och fisket är fortfarande viktigt med bl.a. tillkomst av nya hamnanläggningar. I det kalla och klara vattnet i Lüderitzbukten odlas också ostron av god kvalitet som går på export. Till de turistiska sevärdheterna hör Waterfront med restauranger och caféer och stadens färgglada hus med tysk arkitektur. På en båtutflyt till Halifax Island kan man se pingviner, sälar och kanske delfiner och till lands en bit söder om staden hittar man efter att ha färdats genom ett närmast månlikt landskap Diaz Point där den portugisiske sjöfararen Bartolomeus Diaz landade 1487 och reste ett stenkors, av vilket en replik kan ses idag. På stränderna i närheten kan man se flamingoer och andra sjöfåglar. Den största sevärdheten i området är dock den gamla diamantletarstaden Kolmanskop som ligger strax utanför Lüderitz.

År 1909 hittade järnvägsarbetaren Zacharias Lewala en märklig sten i sanden som han visade sin förman August Stauch. Det visade sig vara en diamant och nyheten om fyndet startade en rusch av lycksökare till denna avkrok av Afrika. Inom några få år hade Kolmanskop vuxit till en ort med kasino, skola, sjukhus, teater och sporthall och egen isfabrik. Här gjordes och förlorades förmögenheter. Diamantruschen tog slut efter första världskriget då fyndigheterna sinade och utvinningen flyttades till andra platser. Det råder fortfarande tillträdesförbud tills ett stort landområde, det s.k. Sperrgebiet, men Kolmanskop finns kvar som en spökstad där sanden successivt tar över. Guidade turer erbjuds varje förmiddag och efter turen är besökarna fria att på egen hand utforska området och byggnaderna.

Fish River Canyon

Namibias längsta flod, Fish River, rinner upp i Naukluft Mountains och mynnar i Oranjefloden på gränsen till Sydafrika. I sin nedre del passerar den Fish River Canyon, som med en längd av 160 km, bredd av som mest 27 km och som djupast 550 meter är världens näst största efter Grand Canyon. Fish River Canyon utgör del av Ai-Ais Richtersveld Transfrontier Park som är gemensam för Namibia och Sydafrika. Ravinen har bildats av floderosion under lång tid, till större delen under en mer regnrik tid i början av de nära 500 miljoner åren före vår tid. Sättningar i markytan har medverkat till att ge den dess nuvarande dimensioner.

Den nordligaste infarten till Fish River Canyon ligger vid Hobas där Namibia Wildlife Resort (NWR) driver en anläggning med bungalows och campingplatser. Härifrån har man 10 km till den viktigaste utkikspunkten och en spektakulär vy över ravinen. Ytterligare anläggningar, privata sådana, finns någon mil från infarten. Den som har god fysik kan göra en vandring i botten av ravinen. Den tar 4–5 dagar och kan bara göras under tiden maj–september då temperaturen dagtid är någorlunda dräglig.

Fortsätter man från Fish River Canyon mot kusten så kan man i trakten av den lilla orten Aus få syn på några av de berömda ökenhästarna som lever fritt här. De anses vara ättlingar till förrymda eller kvarlämnade djur från det tyska kavalleriet. De senaste årens torka har decimerat beståndet som är hårt ansatt av traktens hyenor då det naturliga viltet minskat genom torkan. Hästarna kan ses på olika platser längs vägen men kanske säkrast nära vattenhålet i Garub. Här kan man också se resterna av järnvägsstationen som betjänade linjen Aus – Lüderitz och varifrån vatten brukade skickas till Lüderitz som förr inte hade eget vatten.

Erongobergen och Spitzkoppe

Färdas man på väg B2 från Windhoek mot kusten så ser man nära den lilla staden Karibib Erongobergen resa sig över det omgivande landskapet. Bergen är resterna av en vulkan som var aktiv för 140–150 miljoner år sedan. Längre västerut reser sig Spitzkoppe över det omgivande platta landskapet, också detta en rest av vulkanisk aktivitet för många miljoner år sedan. Bergen har varit hemvist för människor under lång tid och spåren kan ses i talrika klippmålningar. Nutida besökare fascineras av de geologiska formationerna som resulterar i spektakulära landskapsyver. Djurlivet är glest men finns där, främst i de större Erongobergen, där både svart noshörning och lejon återintroducerats och förekommer vilt. För besökare finns några få, förhållandevis exklusiva lodger. För den som söker naturnära upplevelser i avskildhet finns tältplatser inne i bergen där man ensam kan uppleva storheten i landskapet.

Waterberg

På väg norrut från Windhoek mot Etosha kan man i takten av Otjiwarongo se platåberget Waterberg resa sig över det omgivande platta Kalahari. Namnet kommer av de källsprång som finns vid bergets fot där vatten som sipprat ned genom bergets röda sandsten möter basen av granit. Området avsattes som naturreservat 1972 och har numera status som nationalpark. Ett framgångsrikt arbete har sedan dess gjorts med återinsättning och skydd av djurlivet. Här finns nu bl.a. både vit och svart noshörning, buffel, giraff, eland-, roan- och sabelantilop. Här häckar också något exemplar av Namibias största gam, kapgamen. Vid foten av berget finns några privata lodger och en statligt driven rest-camp. Parken är inte öppen för game drive på egen hand, men guidade turer erbjuds dagligen.

Historiskt hör Waterberg till de mörkare kapitlen i Namibas historia. Här krossades 1904 hererofolkets uppror mot den tyska kolonialmakten. Minst 25000 hereros – män , kvinnor och barn – uppskattas ha gått under i slaget eller under sin fortsatta flykt österut genom Kalahariöknen. Överlevande internerades på bl.a. ökända Shark Island i söder (se Lüderitz). Gravstenar över stupade tyska soldater kan ses på den lilla kyrkogården vid infarten till NWR:s Waterberg Resort.

Caprivi/Zambezi

Den nordliga landremsa av Namibia som sträcker sig österut bort till Victoriafallen döptes 2014 officiellt om till Zambezi men namnet Caprivi är allmänt accepterat och används fortfarande. Området förvärvades från Storbritannien av den tyska kolonialmakten i utbyte mot Zanzibar. Avsikten från tysk sida var att etablera en navigerbar vattenväg österut från tyska Sydvästafrika till dåvarande Tanganyika och Indiska oceanen, men oturligt nog visade sig Victoriafallen lägga hinder i vägen.

Caprivi gränsar till fyra länder – Botswana, Zambia, Angola och Zimbabwe. Hit söker sig ännu förhållandevis få turister men området är ett resmål i världsklass för den som är intresserad av djur och natur. Kring floderna i Caprivi – Zambezi, Kwando, Lianzulu och Chobe – och i angränsande våtmarker finns ett fantastiskt djurliv med både storvilt och mängder av fågel. Här finns bl.a. stora mängder elefanter som rör sig fritt mellan länderna och i floderna finns flodhästar och krokodiler. Flera nationalparker har inrättats till skydd för djur och natur: Bwabwata (sammanslagning av tidigare Mahango Game Park och Western Caprivi Game Park), Mudumu och Nkasa Rupara (tidigare Mamili).

Efter att ha bott på någon av Capris flodnära lodger och kanske gjort en game drive i någon reservat och/eller en båttur på floden fortsätter flertalet besökare till Victoriafallen, ofta med ett besök i Chobe nationalpark på väg dit.